♥

Vad vi fyllde våra lediga timmar med som små. Och vad vi fortfarande borde fylla dem med.

Improvisationsdansa precis likadant!
Sätt namn på armrörelser och lyssna på glad musik. Ropa ut era kommandon och gör rörelserna i takt till musiken så har ni en egen improvisationsdans. Min kompis Mimmi och jag uppfann våra danssteg i bilen när vi åkte på semester. Sedan satt vi på deltagarläktaren under gymnastiktävlingarna och sade våra kommandon till varandra. Och så satt pappa på publikläktaren mitt emot och konstaterade att det såg jättesynkat ut. Och väldigt fräckt. Vi kunde hålla på med de där danserna i evigheter.

Starta din egen spionfirma.
Allt som behövs är en portfölj med förstorningsglas, anteckningsbok, diktafon, penna och kikare, svarta och vita kläder och två vänner som är lika knasiga som en själv. Sedan går man ut i bostadsområdet och försöker att notera skumma saker. En gång hittade vi en övergiven, olåst bil. Med Soft Air Gun-ammunition i baksätet. Vi ringde någon polismyndighet och fick reda på vem ägaren var. Sedan gick vi hem till den personen och knackade på. Ingen öppnade.

Vi hette GIW förresten. Girls In White istället för Men In Black.

Gör en egen tidning!
Sommarens Veckoblad gavs visserligen ut hela året. Och kanske snarare en gång i månaden än i veckan. Men det var vår tidning. Vi skrev allt, intervjuade min pappa - någon gång som nanny hos Michael Jackson, någon gång som sig själv - skickade med lotter och tvättpåsar som premier och tog betalt av släktingarna. För en femkrona fick man ett eget exemplar. Portot som kostade lika mycket, fick mamma betala.

Anordna mästerskap på studsmattan. Och se till att Sven kommenterar!
Jag fick en stor trampolin i födelsedagspresent ett år. Något eller kanske några år innan de fanns precis överallt. Till trampolinen följde det även med ett häfte med tips och lekar. En lek var vante. Leken går ut på att man drar en imaginär linje tvärs över trampolinen så att man får två planhalvor. Två tävlande intar varsin halva och ska hålla sig där under hela matchen. Man ska hoppa vartannat hopp på fötterna, vartannat hopp på rumpan. Och dessutom ska man ha en vante på trampolinen. Det gäller att slänga över vanten på motståndarens planhalva. Om den hamnar utanför trampolinen, förlorar den som senast rörde vanten. Det svåra är att vanten måste över på motståndarsidan innan man hunnit sätta i fötterna en fjärde gång. Man får alltså bara hoppa på fötterna tre gånger, sedan ska vanten vara över.

Eftersom vi var tre och bara två tävlade åt gången, fick den som väntade på sin tur vara kommentator. Då hette man Sven. Och Sven var alltid väldigt intresserad av mästerskapen.

Lek modell.
Sminka er knäppt och futuristiskt och ta massvis med bilder. En gång tog vi med oss en stol till en bäck. Där poserade vi sedan komplicerat och fotade varandra. Moa fotade mest för hon ville bli fotograf då. Väldigt haute couture.

Lek blåst modell. Eller pretto.
Ännu roligare! Allt som behövs är en filmkamera, någon som kan intervjua och någon att intervjua. Ibland kan intervjuaren filma samtidigt, så kan man ha två gäster i studion. Sedan är det viktigt att den som intervjuas inte är alltför normal utan mycket hellre tar sig själv på lite för stort allvar.

Vi har lagt ned otaliga timmar på sådant här trams. Och det är ännu roligare att se när man nästan har glömt bort de där stunderna. Att kolla igenom gamla videoband och plötsligt se en ganska många år yngre Belle sitta och himla med ögonen och låtsas vara världsvan modell. Det är sådant som får mig att skratta högt för mig själv.

Gör ett reseprogram om en håla.
En sommardag begav sig vår lilla trio till Töllsjö. Hålan som fick den håla som vi själva bodde i att kännas som en världsstad. Vi besökte och recenserade badplatsen, pizzerian, återvinningscentralen som ungefär bestod utav en igloo och en container, kyrkogården, lekplatsen och kiosken som skulle stänga veckan efter och vars ägare tydligen köpte ut alkohol till det lilla samhällets ungdomar. Museet var tyvärr stängt. Vi filmade allt. Och sedan redigerade vi. Det blev världens bästa reseprogram. Tyvärr sparades det aldrig riktigt ordentligt så den redigerade versionen gick förlorad. Och vi är lite förtvivlade över det, alla tre. Men den där sommardagen tror jag inte att någon av oss kommer att glömma.

Starta ett band.
Förälskelsen fick väl kanske aldrig någon jättehit. Vi började med att skriva roliga texter till befintliga dansbandsmelodier. Och sedan gick vi över till att göra allt själva. Musik, text, spelningar. Fast några spelningar blev det visserligen inte, förutom på en klassresa till en orienteringsklubb. Men vi hade faktiskt en manager.

Gör ditt eget brevset!
Du behöver papper, kuvert, en kamera. Och en mamma som älskar datorer. Vår tidningsredaktions brevpapper blev fint ska ni veta. Tre flickor i svart och vitt, lite blekt sådär så att man kunde läsa texten ovanpå. Vi hade till och med våra söta ansikten på kuverten.

Starta ett eget galleri.
Måla hur många bilder som helst under en eftermiddag. Hellre fula än bra. Ge dem pretentiösa namn och orimliga priser. Häng upp dem i huset och låt föräldrarna beundra och skratta åt mästerverken!

Vad har ni gjort för tokigheter?

What we did when we were younger. And what I think we still should do.

Make movements with your arms and give them specific names. Listen to happy music and shout out the names of the movements. You need a friend to know the names too.
Become a spy.
Do your own magazine.
Organize championhips on the trampoline. Someone must comment the games too.
Get a weird make up and take photos
Interview (and record) each other as stupid models or pretentious people.
Do a travel program about a place in the middle of nowhere.
Start a band.
Make your own stationery.
Create your own gallery with ugly, overprized drawings. They must have weird names too!