♥

Igår blev det inget bloggskrivande över huvud taget för jag var så trött, så trött. Men inte kan jag låta er missa min första decemberdag så vi tar det hela nu istället!

Gårdagen började med att mor och jag gick till Starbuck's för att äta frukost. Så här såg det ut.

Varm macka till mig, kall macka till mor, varmt kaffe till mor samt kall och färskpressad apelsinjuice till oss båda.

När vi var mätta och belåtna, gick vi först till en frisersalong och bokade tid och sedan till en mataffär. Där började jag genast plocka åt mig en massa nudelpaket och mamma frågade lite försynt om det inte fanns någonting annat vi behövde. Och det hade hon rätt i. För nudelpaket kommer man långt med, men inte hur långt som helst. Så vi plockade till oss lite annan mat med samt ett antal flaskor med trevliga kemikalier att applicera lite varstans - i tvättställ och badkar, på avlastningsytor och i toaletten. Sedan fick vi nästan skynda oss hem med varorna för det var dags att gå tillbaka till frisören.

Jag var smått livrädd. Inte nog med att mamman till barnen som jag tar hand om ibland, har pratat om hur hemskt det är med frisörer som inte vet vad de sysslar med (jag fick intrycket av att hon syftade på alla frisörer i hela Paris) och därmed skrämt upp mig i förväg. Nej, dessutom klagade den enda kund som befann sig på salongen. Det första jag hörde henne säga var att håret var för kort på sidorna medan frisören (som strax därpå skulle klippa mig) svarade att hon bara hade klippt en centimeter. Det kan ju tänkas att jag inte begrep ett dugg av vad de egentligen sade men i det här fallet är jag faktiskt rädd att jag förstod allting ganska väl.

Hur som helst. Jag förklarade hur jag ville att min frisyr skulle se ut. Var så tydlig som det bara gick. Luggen ska vara helt rak. Ganska lång. Nedanför ögonbrynen. Efter att ha fått håret tvättat (andra gången på lite mindre än fyra timmar) var det dags. Min frisör började klippa. Det verkade gå bra. Helt OK i alla fall. Bara topparna försvann. Sedan var det dags för luggen. Luggen som är så himla viktig. Då bad människan mig att ställa mig upp! Jag insåg att de inte hade några höj- och sänkbara stolar. Smått nervös, gjorde jag som hon hade bett mig. Ställde mig upp och lät henne klippa luggen. Tänkte på att inte höja ögonbrynen av misstag. Så bad hon mig att blunda, något som jag sedan tidigare ser som ett dåligt tecken. Om jag måste blunda för att inte få ögonen utpetade, då kan det bara inte vara någon bra frisör som står med saxen i ena handen och mitt hår i den andra.

Det hela slutade med att det blev jättebra trots allt. Luggen är ojämn. Men bara pyttelite. Den är fortfarande väldigt rak. Och fin. Hon filade lite extra på den efter att ha lekt stylist med en hårblås i några minuter. Det blev bättre. Men fortfarande en smula ojämnt. En liten smula. Fast egentligen spelar det ingen roll för jag älskar min frisyr i alla fall! (Här kan ni få en hum om min kappa förresten. Den är finast i världen - jag känner alltid så för mina kappor.)

Min fina mor bjöd mig på en flaska schampo och en burk med någon dunderhårkur också. Frisören påpekade att jag behövde vård till mitt hår för det var tydligen kruttorrt (även om hon inte använde det begreppet på franska för jag vet inte vad krut heter) och försökte redan vid schamponeringen att pracka på mig en hårinpackning för 8 euro. Som jag avböjde, efter att ha försäkrat mig om att hon kunde klippa mitt hår trots att det inte var så väl omhändertaget...

Mor och jag återvände till lägenheten där vi forstatte den städning som jag påbörjat redan samma morgon. Först ville jag ju att det skulle se fint ut när mamma kom och hälsade på och det gjorde det ju i alla fall nästan. Nu ville jag att det skulle vara fint när Zak kom hem. Mamma sade att bara det att se mig städa var värt halva resan. Jag dammsög alla golv samt mattan, diskade det lilla som fanns att diska, gjorde rent toaletten och fick vuxenpoäng som jag hade klarat mig utan. Vi hjälptes åt med att byta ut och gå ut med soppåsarna, sätta in den nyinköpta maten i kylen och skafferiet, göra rent badkaret och handfatet. Mamma torkade av några ytor, hängde ut mattan och gjorde en del andra städorienterade saker. Väl jobbat skriver jag till oss båda. Räddaren i nöden var dessa fantastiska våtservetter indränkta i kemikalier.

Åhå vilken miljöbov jag är i rengöringssammanhang - ni skulle bara veta.


När lägenheten var fräsch som en vårvind var det hög tid att strosa till le Marais för att förse magarna med falafel. Som alltid var det hur gott som helst! Det här speciella stället som vi gick till förresten, det som Zak både har hört och insett är det bästa falafelstället, som enligt skylten utanför är rekommenderat av självaste Lenny Kravits, serverar sina rätter tillsammans med en speciell sås. Sauce piquant. Det gör hela rätten tusen gånger godare. Fast utan kål ska det vara. Men det verkar jag vara ensam om att tycka.

Sedan köpte jag hudvård från Kiehl's vilket följdes utav en snabbvisit till tågstationen Gare de Lyon (men det kan jag förklara i ett annat blogginlägg). Sedan var det nästan dags för mamma att åka hem till kalla Sverige igen så vi tog métron tillbaka till Bastiljen, köpte macarons från Dalloyau eftersom vi fortfarande inte hade hunnit besöka Ladurée - trots att det var planerat redan första gången mamma (och då även pappa) var här och hälsade på. Vi gick till lägenheten, hämtade mammas väskor, gick tillbaka till Bastiljen och sedan försvann mamma ned i métrogångarna alldeles själv.

Jag gick hem. En timma därpå hade jag sällskap igen! Zak var tillbaka och nyklippt han med. Och fin som alltid och finare än vanligt för det var först när han kom hem som jag verkligen, verkligen började sakna honom. Så fin han är min pojk. Så länge han har varit borta. Aldrig mer.

Zak hade hunnit fylla år i Sverige - fast i Frankrike fyller han minsann inte år förrän på måndag - och hade med sig både Dan Browns nya bok och en orange iPod. Och så hade han köpt med sig Daim från flygplatsen.

Vi var trötta båda två så kvällen gick åt till att titta på Robinson och Mammas Pojkar på TV4's play-kanal. Och sedan hittade vi två hela avsnitt av The Inbetweeners på Youtube. En seg men mysig kväll.

Vilka fina människor jag får ha runt omkring mig, egentligen. Jag måste ha gjort något väldigt bra i mitt förra liv för att förtjäna dem.