♥

Igår joggade Zak och jag. Vi har en bra runda precis utanför dörren där hela sista sträckan går längs med havet. Och runt omkring sjuder det av liv - människor som promenerar på kajen, andra motionärer och cafégäster. Det är fint. Och förhoppningsvis väldigt bra för hälsan...

Jag har haft ett antal joggingperioder i mitt liv. Varvade med starkt ogillande. För även om det ibland kan vara riktigt skönt att ge sig ut och springa, är det bästa med alla joggingturer att man känner sig så nöjd efteråt! Men. Att springa tillsammans med någon annan kan även göra själva joggingturen till en givande upplevelse.

Zak följer ett träningschema från en bok om jogging och när vi är tillsammans brukar han se till att jag följer med honom ut. För vi behöver varandra - även om vi tränar på helt olika nivåer.

Jag behöver honom för att verkligen dra på mig joggingskorna och ge mig ut. Jag behöver honom för att springa lite fortare i slutet av rundan. Han behöver mig för att hålla nere tempot istället för att påbörja rundan med en spurt och göra slut på alla krafter direkt. Han kan springa två eller tre varv. För mig räcker det med ett. Men ändå tränar vi tillsammans. Och det är fint.